Jag jobbar i kök. Där är det hetta, tempo och skarpa knivar. Men också detaljer, färg, känsla. När jag är ledig söker jag samma sak i andra uttryck. Det kan vara mat, musik, ett glas vin – eller ett stort, snyggt halsband.

Det kanske inte är det första man tänker på när man ser en kock i arbetskläder. Men jag gillar kontrasterna. Ett rejält halsband runt halsen, ett enkelt linne, solglasögon och en espresso i handen. Det finns något självsäkert i det. Något som säger: jag gör som jag vill.

Ett smycke som tar plats
Stora halsband är inget man gömmer. De syns. Och det är hela poängen. Det kan vara trä, metall, stenar, rep eller något helt annat. Så länge det har personlighet.

Jag har en vän som gör smycken av gamla kapsyler och skrot. Jag bär ett av hans halsband ibland. Det väcker alltid reaktioner. Någon frågar var det kommer ifrån. Någon annan säger att det är för mycket. Perfekt. Då vet man att det funkar.

Det bästa med stora halsband är att de bär på något mer än bara form. De berättar en historia. Precis som en god maträtt. Det finns en tanke bakom. En idé. En vilja att sticka ut och visa något annat.

Jag har halsband för olika humör. Några släta, tunga i metall – som nästan känns som rustning. Andra är färgglada, busiga, nästan lite barnsliga. De passar olika dagar.

Stil som får ta plats
När jag går ut och äter – vilket jag gör ofta – klär jag mig enkelt. Men jag lägger alltid till något. Ofta ett halsband. Det blir som kryddan på en rätt. Det som höjer allt utan att ta över.

Det har inte med ålder att göra. Det handlar inte om trender heller. Det handlar om att våga bära något som syns. Att inte be om ursäkt.

Kultur, mat och stil hänger ihop. Allt bygger på smak. Man testar sig fram. Lär sig vad som funkar. Och ibland hittar man något som bara klickar.

För mig är stora halsband just det. Något som klickar. Något som får ta plats – precis som en välkryddad gryta eller en kväll med bra musik och kall öl.